Lagrådet angående skärpta regler för unga lagöverträdare

📖
Denna sida innehåller en text som hämtats från en pdf. Texten har automatiskt extraherats från denna pdf hos Lagrådet. Syftet är att göra texten mer lättläst, läsbar på fler enheter och tillgänglig för fler personer. Tyvärr gör valet av pdf som format att det blir svårare för många medborgare att läsa skrivelser från myndigheter.

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2026-03-12

Närvarande: F.d. justitieråden Mahmut Baran och Mari Andersson samt justitierådet Christine Lager

Skärpta regler för unga lagöverträdare

Enligt en lagrådsremiss den 26 januari 2026 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

  1. lag om ändring i brottsbalken,
  2. lag om ändring i brottsbalken,
  3. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
  4. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
  5. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
  6. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,
  7. lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet,
  8. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
  9. lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,
  10. lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,
  11. lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,
  12. lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott,
  13. lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott,
  14. lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen,
  15. lag om ändring i häkteslagen (2010:611),
  16. lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
  17. lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,
  18. lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,
  19. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
  20. lag om ändring i lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen,
  21. lag om ändring i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen,
  22. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
  23. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
  24. lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,
  25. lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,
  26. lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,
  27. lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning,
  28. lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710),
  29. lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot,
  30. lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Rezanne Marouf samt rättssakkunniga Sofia Fors och Mei Linn Svensson Goh.

Förslagen föranleder följande yttrande.

Lagstiftningsärendet

I lagrådsremissen föreslås ett flertal ändringar av det straffrättsliga regelverket avseende barn och unga myndiga. De föreslagna ändringarna är i huvudsak följande. Straffbarhetsåldern ska, genom en särskild reglering som ska gälla i fem år, sänkas från 15 år till 13 år för brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer och för försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott. Ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga. För lagöverträdare under 18 år minskas ungdomsreduktionen och straffmaximum höjs till fängelse i 18 år. Påföljden ungdomsövervakning skärps och regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps. Gränsen för när åklagaren ska väcka bevistalan för barn som inte är straffmyndiga enligt den så kallade presumtionsregeln sänks till att avse brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Ändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 3 juli 2026.

Lagrådsremissen bygger på betänkandena Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för unga (SOU 2024:39) och Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) samt ett utkast till en lagrådsremiss som behandlar betänkandet Straffbarhetsåldern (Ju2025/01945). I betänkandet Straffbarhetsåldern föreslogs att straffbarhetsåldern skulle sänkas till 14 år när det gäller brott som har ett minimistraff om fyra år eller mer samt för försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott. Efter remissförfarandet, där en stor majoritet av remissinstanserna avstyrkte förslaget, föreslogs i utkastet till lagrådsremiss i stället att straffbarhetsåldern ska sänkas till 13 år för samma typ av brott.

Allmänt om Lagrådets granskning

Av 8 kap. 22 § regeringsformen följer att Lagrådets granskning ska avse hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts och vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Sammanfattning av Lagrådets synpunkter

Lagrådet avstyrker förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa brott. Skälen för avstyrkandet är sammanfattningsvis följande.

  • Beredningen av förslaget uppfyller inte grundlagens beredningskrav. Förändringar av en sådan systematisk grundbult som straffbarhetsåldern kräver ett beredningsunderlag som möjliggör för remissinstanserna att samlat kunna bedöma och ge synpunkter på vad förslaget innebär som helhet, inklusive dess konsekvenser bl.a. när det gäller påföljder och straffprocessuella tvångsmedel. Det är inte uppfyllt eftersom ett antal förslag som direkt påverkar innebörden av förslaget om sänkt straffbarhetsålder lagts fram separat och inte ingått i beredningsunderlaget för förslaget om sänkt straffbarhetsålder.
  • Förslaget kan inte antas tillgodose de i lagrådsremissen angivna syftena. Det kan alltså inte anses tillgodose syftet att möta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten, att upprätthålla samhällsskyddet, att säkerställa det straffrättsliga systemets legitimitet eller tillgodose behovet av upprättelse för den som blivit utsatt för brott. Att en sänkning av straffbarhetsåldern kan antas öka ungdomsbrottsligheten och trycka ned den till att begås av ännu yngre barn talar i stället för att förslaget motverkar sina syften.
  • Att förslaget inte kan anses uppfylla de i remissen angivna syftena talar även för att förslaget inte kan anses förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen. Där framgår att en begränsning av det skydd mot frihetsberövande som stadgas i regeringsformen inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen.
  • Förslaget kan inte anses förenligt med barnkonventionens krav på att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid, att barn har rätt till en barnanpassad kriminalvård och att den ska tillgodose barnets rätt till utbildning.
  • Förslaget medför även ett antal tillämpningsproblem, bl.a. en ökad risk för felaktiga frihetsberövanden av barn, som inte är godtagbara.

Lagrådet avstyrker även förslaget om minskad ungdomsreduktion för omyndiga. Förslagets innebörd förändras sett tillsammans med förslagen i lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Men förslagen i lagrådsremissen om dubbla straff m.m. har inte ingått som beredningsunderlag för förslaget om minskad ungdomsreduktion. Beredningskravet enligt regeringsformen är alltså inte uppfyllt.

Förslaget om sänkt straffbarhetsålder

Inledning

I betänkandet Straffbarhetsåldern föreslogs, som framgått ovan, att straffbarhetsåldern skulle sänkas till 14 år när det gäller brott som har ett minimistraff om fyra år eller mer samt för försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott. Sju av nio av utredningens experter har i särskilda yttranden angett att de inte ställer sig bakom förslaget. En mycket stor majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har starka invändningar mot utredningens förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år.

Efter remissförfarandet av utredningens förslag utarbetades inom Regeringskansliet ett ändrat förslag om att straffbarhetsåldern skulle sänkas ytterligare, nu till 13 år, för den typ av brott som utredningen föreslagit. I förslaget, som remitterades i form av ett utkast till lagrådsremiss, anges att förslaget kompletterar utredningens förslag. Remissinstanserna framförde i stor utsträckning samma eller, med anledning av att förslaget gick ännu längre än utredningens, förstärkt kritik av förslaget.

Både delar av utredningens förslag och förslagen i utkastet till lagrådsremiss ligger alltså till grund för den aktuella lagrådsremissens förslag att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för brott med ett minimistraff på fyra år eller mer samt för försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

Hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt

Beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen

Straffbarhetsåldern är en grundläggande principiell lagreglering som har betydelse för hela det straffrättsliga systemet. Förändringar av en sådan systematisk grundbult kräver – för att regeringsformens beredningskrav ska uppfyllas – ett beredningsunderlag som möjliggör för remissinstanserna att samlat kunna bedöma och ge synpunkter på vad förslaget innebär som helhet, inklusive dess konsekvenser när det gäller påföljder och straffprocessuella tvångsmedel. Det gäller inte minst förslagets förhållande till de mest ingripande tvångsåtgärderna, dvs. frihetsberövande i form av häktning och fängelse.

Samtidigt med förslaget till sänkt straffbarhetsålder har det emellertid pågått arbete med flera andra lagförslag som har direkt påverkan på förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Dessa förslag har inte ingått i beredningsunderlaget för förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Följande förslag är av särskilt stor betydelse.

I propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga (prop. 2025/26:132, som beslutades den 19 februari 2026) föreslås att barn och unga, när en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Enligt förslaget ska Kriminalvården ansvara för verkställigheten och systemet för villkorlig frigivning ska tillämpas. Lagrådet påpekade i sitt yttrande över förslaget i den bakomliggande lagrådsremissen att förslaget bygger på utgångspunkten att straffbarhetsåldern är 15 år och att det i stor utsträckning tar sikte på verkställighet av fängelsestraff där den dömde är 15–17 år. Det angavs att Lagrådet utgick från detta i sin granskning och att om lägsta ålder för brottspåföljd ändras kunde andra synpunkter och avvägningar bli aktuella.

Den nu aktuella lagrådsremissen med förslag på sänkt straffbarhetsålder medför att barn från 13 års ålder ska kunna häktas och dömas till fängelse. Men underlagen till denna remiss innehåller inte någon analys eller några förslag om hur Kriminalvårdens verksamhet vid häkten och anstalter behöver ändras för att tillgodose rättigheterna, inte minst enligt barnkonventionen, för barn från 13 års ålder.

Lagrådsremissen Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor beslutades den 15 januari 2026. Även denna remiss bygger på ett separat beredningsunderlag (SOU 2024:93). I remissen föreslås bl.a. att tiden för hur länge ett barn ska få vara häktat, om inte synnerliga skäl för en förlängning föreligger, ska förlängas från tre månader till fem månader. Även för detta förslag är utgångspunkten den befintliga straffbarhetsåldern på 15 år (se SOU 2024:93 särskilt s. 165 f.).

På grund av den nu föreliggande remissen om sänkt straffbarhetsålder står det klart att förslaget om förlängd häktningstid även ska omfatta barn från 13 år. Inget av underlagen som remissbehandlats innehåller dock någon analys eller några förslag om hur Kriminalvårdens häktesverksamhet behöver förändras för att så unga barns rättigheter, inte minst enligt barnkonventionen, ska säkerställas. Som framgår av Lagrådets yttrande över remissen med förslaget om förlängd häktningstid avstyrkte Lagrådet det förslaget (se Lagrådets yttrande den 24 februari 2026).

Lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor beslutades den 15 januari 2026. Den innehåller bl.a. förslag om att det ska införas en regel om dubbla straff för allvarlig s.k. gängbrottslighet. Förslagen i den lagrådsremissen – som i delar avser samma typ av brottslighet som den som anges som motiv för sänkt straffbarhetsålder – har en direkt påverkan för påföljdsbestämningen för barn från 13 år, dvs. på det nu aktuella förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Men även förslagen i remissen om dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor har remitterats separat. De har alltså inte ingått som underlag i remitteringen av förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Inte heller i denna del har remissinstanserna kunnat överblicka och ta ställning till de konsekvenser som förslagen om dubbla straff m.m. medför för förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Till detta kommer att åtminstone en ytterligare mycket omfattande lagrådsremiss om det straffrättsliga påföljdssystemet är aviserad att lämnas senare i vår. Hur de förslag som den kommer att omfatta, om den överlämnas, kan komma att påverka förslaget om sänkt straffbarhetsålder är oklart.

Detta sätt att parallellt bedriva flera lagstiftningsprojekt som direkt påverkar förslaget om sänkt straffbarhetsålder medför att det inte funnits ett beredningsunderlag som möjliggjort för remissinstanserna att samlat kunna bedöma och ge synpunkter på innebörden av förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Beredningen uppfyller därmed inte de krav som följer av 7 kap. 2 § regeringsformen. Det är särskilt allvarligt när det gäller ett förslag som förändrar grunderna för det straffrättsliga systemet och möjliggör frihetsberövanden i form av häktning och fängelse för barn från 13 års ålder.

Beredningskravet är alltså inte uppfyllt och Lagrådet avstyrker därför förslaget redan av detta skäl.

Förslagets förenlighet med regeringsformens skydd mot frihetsberövande och med barnkonventionen

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Denna rättighet får enligt 20 § begränsas genom lag. Begränsningar får dock göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och en begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (21 §).

Regeringsformen innehåller ingen specifik reglering av vad som gäller för frihetsberövande av barn.

Sådana mer specifika regler finns emellertid i barnkonventionen. FN:s kommitté för barnets rättigheter (Barnrättskommittén) övervakar efterlevnaden av konventionen. Av särskild relevans för det aktuella förslaget är artikel 37, artikel 40 och artikel 28.

Artikel 37 behandlar barns skydd mot frihetsberövande. Av den framgår bl.a. att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. I artikeln framgår också att varje frihetsberövat barn ska behandlas med respekt och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Artikel 40 behandlar barns rätt till en värdig och barnanpassad straffrättslig process och kriminalvård. Artikel 28 behandlar barns rätt till utbildning, bl.a. en obligatorisk grundskoleutbildning för alla barn. Barnkonventionen anger vidare att en lägsta straffbarhetsålder ska fastställas, men den anger inte vilken den åldern ska vara (artikel 40.3).

Barnrättskommittén har dock uttalat att straffbarhetsåldern bör vara lägst 14 år och att länder som har en högre straffbarhetsålder inte bör sänka den.

Även om kommitténs uttalanden inte är bindande för konventionsstaterna har de fått allt större betydelse som tolkningsdata och vägledning vid konventionens tillämpning.

Vad först gäller frågan om förslaget om sänkt straffbarhetsålder är förenligt med regeringsformen kan förslaget, som Lagrådet utvecklar nedan, inte antas uppfylla de i remissen angivna syftena. Som framgår där kan en sänkning av straffbarhetsåldern antas öka ungdomsbrottsligheten och trycka ned den till att begås av ännu yngre barn.

Detta talar för att förslaget inte uppfyller regeringsformens krav på att regleringen, dvs. begränsningen av skyddet mot frihetsberövande, inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. De stora bristerna i beredningsunderlaget, som Lagrådet konstaterat föreligger och som medför att regeringsformens beredningskrav inte är uppfyllt, talar i samma riktning.

När det gäller förslagets förenlighet med barnkonventionen anges, som framgått, att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid, att barn har rätt till en barnanpassad kriminalvård och en rätt till utbildning. Lagrådet konstaterar att förslaget inte innehåller någon form av analys av vilka olika orsaker som kan finnas bakom utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten och varför Sverige sticker ut jämfört med andra länder. Som Lagrådet utvecklar nedan kan förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 13 år inte anses uppfylla de uppgivna syftena med förslaget. Slutsatsen är att förslaget inte kan anses motiverat som en sista utväg för att frihetsberöva barn från 13 år. Särskilt på grund av de omfattande repressionshöjningar som förslagen i lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor avses leda till, kan inte heller slutsatsen dras att de fängelsestraff som ska kunna dömas ut från 13 års ålder uppfyller barnkonventionens krav på att frihetsberövande av barn endast får användas för kortast lämpliga tid.

Till detta kommer att de allvarliga bristerna i beredningsunderlaget som Lagrådet konstaterat även påverkar bedömningen av om förslaget kan anses förenligt med rätten till en värdig och barnanpassad kriminalvård inklusive den rätt till utbildning som följer av barnkonventionen. Eftersom det inte finns något berett underlag för hur verksamheten i fängelserna, och än mindre i häktena, kommer att organiseras för att tillgodose behoven hos barn från 13 års ålder kan förslaget inte heller i dessa avseenden anses förenligt med barnkonventionen. Det gäller inte minst för situationen på häktena mot bakgrund av den överbelastning som redan är känd och den kritik som riktats mot att den leder till att barns lagreglerade rätt till daglig social samvaro många gånger inte kan tillgodoses (se t.ex. SOU 2024:93 s. 711 f. och särskilt JO:s yttrande över det förslaget).

Vad särskilt gäller skolverksamheten vid fängelserna och häktena fick en särskild utredare i mars 2025 i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med att utreda Kriminalvårdens skolverksamhet för barn och unga som avtjänar fängelsestraff (Ju 2025:B). Utredaren har redovisat sitt uppdrag i en promemoria (Kriminalvårdens skolverksamhet för barn och unga, U2025/02404).

Promemorian, som innehåller ett antal lagförslag, har remitterats. Remisstiden pågick till och med den 13 februari 2026 och någon lagrådsremiss finns ännu inte.

I promemorian anges att det i arbetet har identifierats några ytterligare områden som har betydelse för intagna barns och ungas utbildning och där det finns anledning att utreda vidare. Enligt promemorian avser detta att barns rätt till utbildning i häkte behöver stärkas, inte minst om förslagen i utkastet till lagrådsremissen om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott genomförs. Slutsatsen i promemorian är att det bör tillsättas en utredning som får i uppdrag att se över möjligheten att ge Kriminalvården ett tydligt ansvar för att elever i bl.a. grundskolan, anpassade grundskolan och specialskolan som är intagna i häkte erbjuds särskild undervisning.

Av det sagda framgår att frågan om hur häktena bör organiseras för att kunna ta emot barn från 13 år och samtidigt säkerställa deras rätt till utbildning inte har analyserats och beretts på ett godtagbart sätt. Det är särskilt allvarligt mot bakgrund av att det är väl känt att det är mycket ingripande för barn att vara häktade.

Till detta kommer att frågan om hur skolverksamheten ska organiseras i fängelserna alltså fortfarande bereds.

Inte heller vad gäller barns rätt till en värdig och barnanpassad kriminalvård inklusive rätten till utbildning kan därför förslaget att barn från 13 år ska kunna häktas och dömas till fängelse anses förenligt med barnkonventionen.

Sammantaget är det Lagrådets slutsats att förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa brott inte kan anses förenligt med barnkonventionen och att det finns omständigheter som talar för att det inte heller är förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen. Förslaget avstyrks därför även av dessa skäl.

Syftet med förslaget om sänkt straffbarhetsålder

Bakgrundsbild

Den bakgrundsbild som tecknas i remissen är att brottsligheten bland unga lagöverträdare i allmänhet minskar. Detta gäller dock inte för den allvarliga brottsligheten. Fler barn har enligt remissen kopplingar till gängbrottslighet och de barnen blir allt yngre. Det anges vidare att barn och unga ofta begår grövre brott direkt efter inträdet i ett kriminellt nätverk. Utvecklingen i Sverige är, enligt remissen, exceptionell och skiljer sig från andra jämförbara länder. De konsekvenser detta får för det omgivande samhället innebär, enligt remissen, att det för att möta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten finns tillräckliga skäl för att sänka straffbarhetsåldern.

I lagrådsremissen anges samtidigt att en sänkning av straffbarhetsåldern inte främst motiveras av en förhoppning om att det leder till att brottsligheten minskar. Det primära syftet med sänkningen av straffbarhetsåldern är alltså inte att möta den utveckling som anges som bakgrund till förslaget och minska ungdomsbrottsligheten, även om det är ett av syftena. Syften som i stället framhålls är behovet av att upprätthålla ett samhällsskydd och det straffrättsliga systemets legitimitet samt att bidra till brottsoffrets intresse av upprättelse.

Lagrådet konstaterar att det i beredningsunderlaget saknas en analys av varför brottsligheten kryper ner i åldrarna och varför utvecklingen i Sverige skiljer sig från andra jämförbara länder. Det saknas därför också en analys av vilka åtgärder som skulle vara mest betydelsefulla för att bryta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten. I remissen anges att det pågår en rad olika åtgärder för att möta utvecklingen. Bland de åtgärder som anges finns förebyggande arbete, ett flertal myndighetsuppdrag som tar sikte på att minska rekryteringen av unga till kriminella nätverk och ett flertal åtgärder på det socialrättsliga området. Samtidigt anges att utfallet av dessa åtgärder inte kan avvaktas utan att det för att möta utvecklingen med den allvarliga ungdomsbrottsligheten finns tillräckliga skäl för att sänka straffbarhetsåldern nu.

Möta utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten

Ett syfte med förslaget är alltså att möta utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten, dvs. att minska den, även om det alltså inte anges som det primära syftet.

Många remissinstanser har fört fram att det saknas stöd för att en sänkning av straffbarhetsåldern skulle innebära en minskning av ungdomsbrottsligheten. Flera har uttalat att det i stället finns belägg för att förslaget riskerar att medföra en ökning av ungdomsbrottsligheten. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, liksom flera andra remissinstanser, har anfört att förslaget riskerar att medföra att den allvarliga ungdomsbrottsligheten trycks ned ännu mer i åldrarna och utförs av ännu yngre barn.

Även utredningen, som alltså föreslog en sänkning till 14 år, anger att en sänkt straffbarhetsålder inte kan förväntas minska brottsligheten. Tvärtom finns det, enligt utredningen, visst stöd för att den skulle öka. (Se SOU 2025:11 s. 211 ff.) Vare sig utkastet till lagrådsremiss eller lagrådsremissen innehåller något kompletterande underlag om en sänkt straffbarhetsålders påverkan på brottsutvecklingen.

Mot denna bakgrund konstaterar Lagrådet att förslaget inte kan antas uppfylla syftet att möta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten, dvs. att minska den.

Upprätthållande av samhällsskydd

Ett av syftena med förslaget om sänkt straffbarhetsålder som framhålls i remissen är behovet av att upprätthålla ett samhällsskydd. Övervägandena i denna del går ut på att den dömde under den tid som ett frihetsberövande pågår ska hindras från att begå nya brott (inkapacitering).

Slutsatsen i utredningen som lagrådsremissen delvis bygger på är att en sådan effekt är övergående och inte bör överdrivas. I utredningen framhålls att effekten av inkapacitering generellt har visats vara mindre för ungdomar än för vuxna, eftersom ungdomar oftare begår brott i grupp. De brott som den frihetsberövade individen skulle ha begått begås ändå, av andra medlemmar i gruppen. Vid sådan brottslighet kan en ny person lätt rekryteras och det finns, som redan angetts, en risk att ännu yngre personer då dras in i kriminalitet. (SOU 2025:11 s. 193 f. och 213)

Samhällsskyddet skulle generellt sett öka om det straffhot som en sänkt straffbarhetsålder medför skulle avskräcka barn från att begå brott. I utredningen konstateras att så inte är fallet vid en minskning av straffbarhetsåldern till 14 år. Detsamma måste, enligt Lagrådet, gälla också vid en minskning till 13 år. I utredningen framförs att straff som avskräckning bygger på tanken att lagöverträdaren är en rationell person som väger brottsvinsten mot risken att bestraffas. Forskning har visat att unga lagöverträdare har sämre förmåga än vuxna att göra den typen av överväganden. Det beror på att skillnaden i hjärnans utveckling mellan vuxna och tonåringar medför att ungdomar har ett större fokus på snabba belöningar och att de har en mindre utvecklad förmåga att värdera risker och konsekvenser i sina handlingsval. (SOU 2025:11 s. 211 f. samt hänvisningen där till Brå 2024:1 s. 64).

Som Lagrådet redan konstaterat kan en sänkt straffbarhetsålder inte antas leda till en minskning av ungdomsbrottsligheten. Förslaget kan alltså inte antas generellt öka samhällets skydd mot ungdomsbrottslighet. Det samhällsskydd som uppnås genom inkapaciteringen av ett enskilt barn på 13 eller 14 år – dvs. att just detta barn inte bör kunna begå nya brott medan verkställigheten pågår – kan inte heller antas ha någon effekt av betydelse för samhällsskyddet. Detta eftersom det, som framgått, finns skäl att anta att barnet ersätts av ett nytt, och dessutom ännu yngre, barn. Förslaget kan alltså inte antas upprätthålla samhällsskyddet.

Upprätthålla det straffrättsliga systemets legitimitet

I lagrådsremissen anges att det som särskilt talar för att sänka straffbarhetsåldern är hänsynen till det straffrättsliga systemets långsiktiga legitimitet. Enligt remissen är skälen för särbehandling av unga i väsentliga delar fortfarande bärande, men dessa skäl bör på ett bättre sätt än i dag viktas mot andra intressen för att systemet ska uppfattas som balanserat. Att barn och unga kan begå mycket allvarliga brott utan att dömas till en påföljd kan enligt bedömningen i lagrådsremissen framstå som orimligt och orättvist och kan riskera att undergräva det straffrättsliga systemets trovärdighet och legitimitet.

Åldersgränsen 15 år, som har varit densamma i över 100 år och som är densamma i hela Norden, är resultatet av vad som ansetts vara en lämplig avvägning mellan å ena sidan barns förmåga att ta ansvar för och förstå konsekvenserna av sitt handlande och å andra sidan samhällets intresse av att kunna döma ut en straffrättslig påföljd. Som anges i lagrådsremissen bygger straffbarhetsåldern på principen att straffrättsligt ansvar inte ska åläggas barn före den ålder då de i allmänhet kan antas ha uppnått viss mognad. Detta grundar sig på att forskningen om utvecklingen av hjärnan visar att barn i de nedre tonåren är mindre mogna än ungdomar i övre tonåren och unga vuxna. Barn anses också vara särskilt känsliga för de konsekvenser som straffrättsliga ingripanden medför. Enligt forskning stör frihetsberövanden av unga både den psykosociala utvecklingen och mognadsprocessen som leder till att flertalet ungdomar slutar begå brott under övergången till livet som vuxen. (Se bl.a. SOU 2025:11 s. 190 ff. med där gjorda hänvisningar).

Ingen ny kunskap har presenterats i utkastet till lagrådsremiss eller i lagrådsremissen om barns förmåga att ta straffrättsligt ansvar och om hur straffrättsliga påföljder påverkar barns fortsatta brottsbenägenhet.

Lagrådet noterar även att det inte har presenterats något underlag som ger anledning att anta att legitimiteten i straffrättssystemet skulle ha minskat på grund av den utveckling av ungdomsbrottsligheten som enligt vad som redovisas i remissen pågått i flera år.

Mot den angivna bakgrunden kan det, enligt Lagrådets mening, ifrågasättas om straffrättsliga ingripanden mot barn som saknar, eller har begränsad, förmåga att förstå konsekvenserna av sina handlanden bidrar till att upprätthålla systemets legitimitet. En sänkt straffbarhetsålder kan snarare medföra att systemet förlorar i legitimitet, eftersom en sänkning inte kan antas minska brottsligheten, utan i stället öka den och trycka ner den till att begås av ännu yngre barn. Sammantaget kan förslaget om sänkt straffbarhetsålder inte antas bidra till att upprätthålla det straffrättsliga systemets legitimitet.

Tillgodose brottsoffrets intresse av upprättelse

I remissen anges även att en sänkt straffbarhetsålder motiveras av att en straffrättslig påföljd tillgodoser behovet av upprättelse för den som blivit utsatt för den brottsliga gärningen.

Det presenteras emellertid inga belägg för varför en straffrättslig påföljd mot ett barn som kan antas öka risken för att det specifika barnet återfaller i brott skulle bättre bidra till brottsoffrets upprättelse än andra åtgärder som kan sättas in mot barn som inte är straffmyndiga; åtgärder som dessutom, enligt remissen, på en rad olika sätt är under utveckling.

En annan aspekt är att den sänkta straffbarhetsåldern föreslås gälla i fem år. Att sänkt straffbarhetsålder skulle vara motiverat för att tillgodose behovet av upprättelse under just dessa år men inte därefter är motsägelsefullt.

Sammantaget är det Lagrådets bedömning att sänkt straffbarhetsålder inte kan antas bidra till brottsoffrets intresse av upprättelse. I sammanhanget noterar Lagrådet att det finns andra åtgärder mot barn som inte är straffmyndiga som kan antas bidra till brottsoffers intresse av upprättelse, t.ex. sociala tvångsingripanden, bevistalan, skadestånd och brottsofferersättning.

Lagrådets slutsats

Mot bakgrund av det sagda är det Lagrådets slutsats att förslaget inte kan antas tillgodose de i lagrådsremissen angivna syftena. Även av dessa skäl avstyrker därför Lagrådet förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Tillämpningsproblem

Flera remissinstanser har påtalat att förslaget om sänkt straffbarhetsålder för vissa brott leder till tillämpningsproblem.

Åklagarmyndigheten har framfört att det finns risk för betydande tillämpningsproblem vid parallella utredningar om dels brott som det misstänkta barnet enligt förslaget är straffmyndigt för, dels andra brott som inte omfattas av förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Åklagarmyndigheten har särskilt lyft att det kan förväntas bli betydligt vanligare att utredningsformen mellan en förundersökning och en § 31-utredning behöver växla. Ett annat tillämpningsproblem som Åklagarmyndigheten framhållit är hur bedömningen ska göras när barnet kan dömas till ansvar för ett brott men händelseförloppet också innefattar andra typer av brott som barnet inte är straffmyndigt för, men som ändå har betydelse för svårhetsbedömningen av det misstänkta brottet som barnet kan dömas till påföljd för.

Polismyndigheten har fört fram att det finns tillämpningssvårigheter när det gäller parallella förhör med ett barn som misstänks för både brott som barnet enligt förslaget är straffmyndigt för och andra brott som barnet inte är straffmyndigt för. Enligt Polismyndigheten gäller det exempelvis hanteringen av innehållet i förhöret vid åtal och huvudförhandling och särskilt om barnets uppgifter i en § 31utredning får användas i en efterföljande förundersökning som avser samma gärning.

I lagrådsremissen anförs att det redan i dag kan förekomma att utredningsformen växlar eftersom det kan förekomma att den misstänktes verkliga ålder är högre eller lägre än vad som först har antagits. Vidare anges att det även kan förekomma parallella utredningar redan idag t.ex. om ett barn har begått ett brott strax innan han eller hon fyllt 15 år och ett annat brott strax efter. I remissen hänvisas till att problem som uppkommer får hanteras i rättstillämpningen.

Enligt Lagrådet medför emellertid förslaget att dessa former av tillämpningsproblem, naturligtvis beroende på hur brottsutvecklingen kommer att se ut, kan antas bli betydligt vanligare och uppkomma i många fler situationer än i dag. De tillämpningsproblem som remissinstanserna lyft kräver därför en mer utförlig analys och noggrannare bedömning än vad remissen innehåller.

Vad särskilt gäller situationen om ett förhör som hållits under en § 31-utredning kan användas i en senare förundersökning avseende samma gärning innehåller förslaget en ny bestämmelse i lagen om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt den ska i samband med ett förhör med ett barn som inte är straffmyndigt barnet informeras om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld (32 §). I lagrådsremissen görs bedömningen att det framstår som naturligt att Polismyndigheten i samband med förhör informerar den som vid 13 eller 14 års ålder misstänks för ett brott, om innebörden av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder även om brottet inte omfattas av den regleringen. Mot den bakgrunden och med beaktande av den särskilda regeln som föreslås i 32 § bör det, enligt uttalandet i remissen, inte finnas något hinder mot att använda uppgifter som den misstänkte lämnat inom ramen för en § 31-utredning i en efterföljande förundersökning om samma gärning.

Lagrådet konstaterar att rätten att inte behöva yttra sig anses vara en del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Misstänkta barn på 13 eller 14 år kan ha helt olika mognadsgrad, och generellt sett har barn på 13 år en lägre mognadsgrad än barn på 15 år. Det är inte heller ovanligt att misstänkta barn har olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Enligt Lagrådet framstår det mot denna bakgrund som mycket tveksamt hur det ska vara möjligt att på ett godtagbart och för varje barn begripligt sätt informera barnet om den särskilda straffbarhetsregleringen och rätten som barnet har att inte alls behöva medverka.

Flera remissinstanser, däribland Justitiekanslern, Malmö tingsrätt, Barnombudsmannen och BRIS, har påtalat att det förhållandet att rubriceringen av ett brott kan ändras på så sätt att barnet inte längre är straffmyndigt för det misstänkta brottet medför en högre risk för felaktiga frihetsberövanden i form av anhållanden och häktning.

Lagrådet kan inte annat än instämma i att förslaget medför ökade risker för felaktiga frihetsberövanden på sätt som remissinstanserna påtalat. Enligt Lagrådet är sådana risker inte godtagbara med hänsyn till de stora negativa konsekvenser häktning generellt sett har för ett barn, vilket bland annat återspeglas i barnkonventionens krav på att barn bara får frihetsberövas som en sista utväg.

Enligt Lagrådet är slutsatsen att även de tillämpningsproblem som förslaget om sänkt straffbarhetsålder för vissa brott medför utgör skäl för avstyrkande.

Förslagen om avskaffad ungdomsreduktion för myndiga lagöverträdare och om minskad ungdomsreduktion för lagöverträdare under 18 år

Inledning

Om någon begått brott före 21 års ålder ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Domstolen får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. (Se 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken). Denna särskilda hänsyn brukar benämnas som ungdomsreduktion. Regleringen, som gäller sedan länge, bygger bl.a. på tanken att barn och unga är mer sanktionskänsliga och inte har en fullt utvecklad ansvarsförmåga och därför bör behandlas lindrigare än vuxna från straffrättslig synpunkt.

I praxis har det utvecklats en relativt tydlig linje där ungdomsreduktionen getts ett schablonmässigt genomslag. Strafflängden för unga bestäms som utgångspunkt i kvotdelar i relation till ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare, motsvarande cirka en femtedel för en 15-åring, cirka en fjärdedel för en 16-åring, cirka en tredjedel för en 17-åring, cirka hälften för en 18-åring, cirka två tredjedelar för en 19-åring och cirka fyra femtedelar för en 20åring. För att undvika tröskeleffekter tillämpas schablonerna vidare så att övergången mellan olika åldrar blir flytande på så sätt att t.ex. en 16-åring som begått brott strax före sin 17-årsdag behandlas närmast som en 17-åring. Sedan 2022 gäller dock inte dessa regler om ungdomsreduktion för allvarligare brott som någon har begått efter att han eller hon fyllt 18 år. (För en redogörelse av systemet se t.ex. ”Mordet i Hagalund” NJA 2025 s. 233 p.19–23.)

Förslaget om minskad ungdomsreduktion för lagöverträdare under 18 år

29 kap. 7 § brottsbalken

Enligt förslaget ändras rekvisitet för ungdomsreduktionen i paragrafens första stycke. När det gäller brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år ska den tilltalades ungdom ”beaktas i skälig omfattning” i stället för som hittills ”beaktas särskilt”. Ordalydelsen i första styckets andra mening om att rätten då får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet föreslås vara oförändrad.

I författningskommentaren anges att syftet med ändringen är att tydligt markera att den reduktion som görs vid straffmätningen inte ska vara så omfattande som hittills, samtidigt som domstolarna ska ges utrymme för en differentierad bedömning. I kommentaren anges vidare att i många fall bör den tilltalades ungdom anses ha beaktats i skälig omfattning om strafflängden bestäms till kvotdelar i relation till ett tänkt fängelsestraff för en vuxen lagöverträdare på så sätt att strafflängden för en 17-årig lagöverträdare motsvarar cirka fyra femtedelar (80 %), en 16-åring cirka tre femtedelar (60 %), en 15åring cirka två femtedelar (40 %), en 14-åring cirka en femtedel (20 %) och en 13-åring cirka en tiondel (10 %). Det uttalas vidare att vid mycket allvarlig brottslighet, framför allt om det rör sig om ett brott med ett straffmaximum på fängelse i tolv år eller mer, kan uttrycket ”i skälig omfattning” innebära att reduktionen inte blir så stor som enligt de redovisade schablonerna. Hur stort avsteg som görs från schablonen får, enligt uttalandena, avgöras i varje enskilt fall, men även om en schablon frångås bör den tilltalades ålder ha betydelse. Det avgörande ska vara att den påföljd som bestäms blir en tillräckligt ingripande reaktion på brottsligheten.

Avsikten med förslaget är alltså att straffreduktionen ska begränsas på så sätt att schabloner även fortsatt ska tillämpas i förhållande till ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare, men att betydligt mindre reduktion än tidigare ska ges. Jämfört med ett tänkt straff för en vuxen ska straffmätningen för en 17-åring motsvara cirka 80 % i stället för cirka 30 %, för en 16-åring cirka 60 % i stället för cirka 25 %, för en 15-åring cirka 40 % i stället för cirka 20 %, för en 14åring cirka 20 % och för en 13-åring cirka 10 %.

Konstruktionen bygger således på förhållandet mellan ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare och en schablonmässig reduktion av detta utifrån den unges ålder. Som redan framgått har även lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor överlämnats till Lagrådet. Underlaget för den remissen har remitterats separat och inte ingått i underlaget för förslaget till minskad ungdomsreduktion. Förslagen i remissen om dubbla straff m.m. innebär bl.a. att närmare 50 straffskalor skärps, att det införs en ny straffskärpande reglering av den gemensamma straffskalan för flerfaldig brottslighet och att det införs en ny straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk av innebörd att straffvärdet för sådana brott som utgångspunkt höjs till det dubbla.

Vad ett tänkt straff blir för en vuxen lagöverträdare förändras alltså på flera sätt i skärpande riktning genom lagrådsremissen om dubbla straff m.m. Och ett sådant tänkt ändrat straff får därmed direkt betydelse för vad förslaget om ändrad ungdomsreduktion innebär, såväl vad gäller straffmätningen som påföljdsvalet, för den unge. Men remissinstanserna har inte kunnat överblicka och ge synpunkter på vad förslaget om förändrad ungdomsreduktion sett tillsammans med förslaget om dubbla straff m.m. ger för konsekvenser för straffmätningen och påföljdsvalet för omyndiga lagöverträdare. Det sagda gäller såväl för förslagets konsekvenser på omyndiga lagöverträdare från 15 års ålder som – om regeringen skulle gå vidare med förslaget om sänkt straffbarhet – från 13 års ålder.

Till detta kommer, som Lagrådet också redan framhållit, att åtminstone ytterligare en mycket omfattande lagrådsremiss om det straffrättsliga påföljdssystemet är aviserad att lämnas senare i vår. Om även den kan få betydelse för de förändringar som föreslås vad gäller straffmätningen och påföljdsvalet för omyndiga är oklart.

Detta sätt att parallellt och separat remittera lagstiftningsprojekt som direkt påverkar förslaget om ändrad straffreduktion medför, på motsvarande sätt som Lagrådet redan konstaterat när det gäller förslaget till sänkt straffbarhetsålder, att det inte funnits ett beredningsunderlag som möjliggjort för remissinstanserna att kunna bedöma och ge synpunkter på innebörden av förslaget om minskad ungdomsreduktion. Det finns alltså inget samlat underlag som analyserar och bedömer i vilken utsträckning förslaget om minskad ungdomsreduktion, särskilt tillsammans med förslaget på dubbla straff m.m., kommer att leda till att omyndiga framöver döms till fängelse i stället för andra påföljder. Och det finns inte heller någon analys och bedömning av vilka ökade längder på fängelsestraff som det kan bli fråga om.

Remissinstanserna har därmed inte heller haft ett underlag som gjort det möjligt att bedöma om konsekvenserna av förslaget är förenliga särskilt med barnkonventionen. Slutsatsen är att det beredningskrav som följer av 7 kap. 2 § regeringsformen inte är uppfyllt. Lagrådet avstyrker därför även förslaget om minskad ungdomsreduktion för omyndiga lagöverträdare.

Lagrådet har vidare följande synpunkter när det gäller hur lagförslaget har utformats.

Den förändring som föreslås i lagtexten är, som framgått, att lagöverträdarens ungdom ska beaktas ”i skälig omfattning” i stället för som hittills beaktas ”särskilt”. Förändringen av ordalydelsen är således högst begränsad. Utifrån endast en läsning av ordalydelsen kan slutsatsen närmast dras att ändringen inte har någon materiell betydelse. Ordalydelsen framstår endast som ett annat sätt att uttrycka samma sak som tidigare. Att lagöverträdarens ungdom hittills beaktats ”särskilt” kan inte förstås på annat sätt än att ungdomen beaktats just ”i skälig omfattning” beroende på den unges ålder.

I författningskommentaren ges emellertid anvisningar som innebär att denna begränsade ändring av ordalydelsen avses innebära avsevärt höjda straffmätningsvärden för omyndiga och därmed betydande straffskärpningar för dem.

Mot denna bakgrund ifrågasätter Lagrådet om den föreslagna lagändringen uppfyller de legalitetskrav, särskilt kraven på tydlighet och förutsebarhet, som gäller för straffrättslig lagstiftning. Lagregler om påföljdsbestämningen bör visserligen ge domstolarna ett utrymme att göra olika avvägningar i enskilda fall. Att det ges anvisningar för tillämpningen i författningskommentaren till en ändrad paragraf som går att förena med en ändrad lagtext är alltså fullt godtagbart och lämpligt. Exempelvis storleken på de schabloner vilka, som utgångspunkt, bör tillämpas behöver alltså inte anges i lagtexten. Men det finns en gräns, utifrån legalitetskrav, på hur långtgående förändringar som ska kunna läsas in i obetydliga, eller högst begränsade, förändringar av en lagtext. Och det gäller inte minst när de förändringar som föreslås av en lagtext är tänkta att innebära påtagliga straffskärpningar.

Sammantaget är det Lagrådets bedömning att lagtextens utformning behöver utvecklas så att den förändring som åsyftas kommer till uttryck på ett betydligt mer tydligt sätt. Att ett ändrat förslag sedan måste beredas framgår av 7 kap. 2 § regeringsformen.

Förslaget om avskaffad ungdomsreduktion för myndiga lagöverträdare m.m.

Lagrådet har i och för sig ingen erinran mot förslaget i 29 kap. 7 § brottsbalken om avskaffad ungdomsreduktion för myndiga lagöverträdare. Men mot bakgrund av att Lagrådet konstaterat att det krävs ytterligare beredning av förslaget om minskad ungdomsreduktion för omyndiga lagöverträdare bör båda förslagen beredas samlat.

Lagrådet har ingen erinran mot förslaget att höja straffmaximum till 18 års fängelse.

Lagförslagen till följdändringar med anledning av förslaget om sänkt straffbarhetsålder

Eftersom Lagrådet avstyrker förslaget om sänkt straffbarhetsålder avstyrker Lagrådet även samtliga de ändringsförslag som lagts fram som en direkt följd av detta förslag, t.ex. förslaget till 1 a § med flera ändringsförslag i förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, men t.ex. inte förslaget till ändring i 38 § samma lag. Det sagda innebär att Lagrådet även avstyrker samtliga förslag till lagändringar för att återställa lagstiftningen om sänkt straffbarhetsålder efter fem år.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.