Dataskuggan

Av Kerstin Anér, essä i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen år 1972. Hon skrev även Datorer på extremkurs.

Datamaskinen i sig själv gör givetvis ingen något ont. Men den utgör en frestelse till att utöva makt, därför att den gör det så skenbart lätt att hantera människor. Några exempel: Arbetsmarknadsstyrelsen har hållit på några år med ett projekt att samla in alla data om de arbetssökande i en central bank och koppla terminaler dit, på vilka tjänstemännen snabbt får ut alla uppgifter om den Sökande på skärmen. Systemet fungerar inte i dag, av många skäl – ett av dem lär ha varit att tjänstemännen själva protesterade. De ville inte sitta med en databild av den sökande framför sig, med vars hjälp de kunde korrigera den levande, verkliga människan och påpeka när hon ljög. De fann detta vara en omänsklig situation.

Icke så en firma i Californien helt nyligen. Där hade man att ofta anställa folk till vissa enklare jobb, och satte då kvalifikationskraven på dator. Alla arbetssökande fick svara på ett standardformulär, och datorn utvärderade svaren och meddelade vilka som borde få platserna. Detta fungerade utmärkt — tills en dag den programmerare och den systemman, som gett datorn dess program, båda sade upp sig och försvann. Då fann man, att de inte lämnat några uppgifter efter sig om programmet. Sedan dess visste ingen efter vilka grunder firman anställde folk. Endast datorn visste det. Den fortsatte att betygssätta - inte människor, men deras skuggor i binära tal.

Socialvården i Stockholm håller på att sätta sina klienter på dator. De stoppas in i sina rutor: alkoholiserad, arbetsskygg, familjeproblem. En lång rad egenskaper och förhållanden, de flesta av negativ karaktär, prickas in. Bilden ser till slut oerhört fullständig ut.

Denna sorts "bild" är idag tekniskt möjlig att fullborda genom bidrag från en lång rad olika databanker, som inte ännu är sammankopplade men snart kan bli det.

Betalningssvårigheter, körkortsindragningar, sjukhusvistelser, konflikter med barnavårdsnämnden, skolbetyg, tjänstgöringsbetyg, läkarintyg, vilka böcker man lånat, vilka tidningar man prenumererar på, om en bror suttit inne, om en svåger är organiserad kommunist. Snart kanske dessutom de flesta av ens betalningar och lån, om bankerna blir hopkopplade i SIBOL-systemet. Inkomsterna finns där ju redan, i skatteskrapan.

***

Vi kan för ögonblicket bortse från frågan, vem som skall ha tillgång till alla dessa uppgifter och vem som kan tänkas komma åt dem obehörigen. Det räcker med att se på denna vidlyftiga databild av människan, utlagd för ögonen på den som har all laglig rätt till det.

Socialnämnden, t. ex. Vad ser de? Ser de en människa, eller hennes dataskugga?

Naturligtvis det senare. Och om man bara kan hålla i minnet, att detta är en skugga, så vore det inte så farligt. Men man tar så lätt skuggan för verklighet. Datorernas utskrifter ser så pålitliga, så vetenskapliga ut. Inga nyanser, inga förvirrande mellantoner. Allt är klart, entydigt – binärt. Svart och vitt. En sådan bild kan man lätt hantera.

Man märker knappast, att det bara är några enstaka punkter, uttag ur sitt sammanhang, som utgör bilden. Man glömmer, att många av uppgifterna i databilden redan är tolkade, insatta i ett sammanhang som kanske inte alls är det ursprungliga. Man har slutsatser framför sig — men tror att det är råa fakta. Och så tillsätter, avsätter, dömer och utvärderar en dataskugga, men den som får ta konsekvenserna är en människa av kött och blod.

Frestelsen att göra så ligger bl. a. i, att först på det sättet kan man hantera en oerhörd mängd människor på en gång. Sånt förenklar livet för en administratör. Alla de individuella skillnaderna är ju bara i vägen. Och i en hel del fall kan det möjligen vara bra, ur samhällets synpunkt, att förenkla verkligheten på det sättet. Men det är alltför lätt att glömma, att då är den inte verkligheten längre. Bara en modell, att användas som en sådan.

Dataskuggans missbrukare är människor som vi. De har bara fått större möjligheter till missbruk. De faller för samma frestelse som vi alla gör, varje dag: att reducera medmänniskorna till det som kan räknas, vägas och mätas. Datorerna ger sin touche av vetenskaplig exakthet och ofelbarhet i det som i andra fall kunde förbli ett uttryck för mänsklig felbarhet: oförmågan att se individen som en hel och unik människa. När datorn är orättvis, är den det på ett upphöjt opersonligt sätt som är svårt att komma åt och lätt att ursäkta sig med. Och så har man ju alltid bråttom!

Sättet att skydda sig mot dataskuggan är att reducera tillbaks. Minska på de tillfällen då den får användas i stället för den verkliga människan. Kräva rätten att veta vad som står i databilden, och att rätta felaktigheterna. Men framför allt kräva att få bli behandlad s j ä l v.

Då hejdar man kanske utvecklingen. Stoppar maskinerna. I somliga fall kan detta vara en berättigad invändning - men inte i alla. Jag vill till slut berätta en sann historia ur livet, där läsaren själv får avgöra, om dataskuggans fördelar uppväger dess nackdelar. Och tänk under tiden på socialstyrelsens förslag att i förväg sålla ut presumtiva barnmisshandlare ur sitt material, genom att se på vissa fakta om moderns nationalitet, vilken sorts man hon sammanbodde med o. s. v.

Den här historien kommer emellertid från Chicago. Där sanerade man några slumkvarter, men hade dåliga erfarenheter. Folk i de nybyggda husen med de låga hyrorna drog in med samma problem som de haft i slumlägenheterna, och blev varken bättre eller lyckligare.

Några sociologer kom på en idé: vi sätter in avlyssningsapparater i vartenda rum i ett par av de hus som byggs just nu, och sedan lyssnar vi på allt de säger och gör och sätter det på data, sa far vi det perfekta materialet för att studera, varför sluminvånare uppför sig som sluminvånare även i ett nytt hus!

Projektet stoppades av kongressen, men kunde lika väl ha satts i gång. Vad är det för fel på det? Är detta att tjäna människan, eller att avskaffa henne? För min del är svaret förstås det senare, och jag kan ganska enkelt säga varför: därför att man behandlar henne utan att tala med henne. Hon får inte fungera som sig själv, utan som en serie beteendemönster, registrerade på några enkla nyckelord.

Jag tror att datorerna är en utmaning till oss på den här punkten: att tänka igenom hur ofta vi överhuvudtaget hanterar människor utan att se på dem, och bli medvetna om hur oerhört mycket större vår människobild måste bli, än vad den vanligen är. Dataskuggan är mycket stor. Vad är det egentligen vi ser i en människa, som är så mycket viktigare och tyngre? Kan datorn tvinga oss att svara på den frågan, så har den verkligen gjort nytta.